top left image
top right image
bottom left image
bottom right image

Min räddningshundsträning med collies

Av Elke Amft
Collies von der guten Nachbarschaft
Översättning: Johanna Salomonsson





Att jag började med räddningshundar för åtta år sedan kan jag tacka de mycket goda anlagen hos min första självuppfödda tik Anna, och en tillfällighet. Nu utbildar jag räddningshundar och skulle även vilja låta min tredje collie slå in på samma stig. Anna som är åtta år nu är en certifierad och erfaren yt- och ruinsökshund. Hennes dotter Debby, fyra år gammal, är certifierad och används inom ”Mantrailing”, [en extrem form av personspår, övers. anm.]. Jag började träna dessa hundar vid åtta veckors ålder.

Räddningshundsträning och uppfödning är väldigt svårt att få in under samma tak och därför beslutade jag mig för att utbilda min nästa collie ur en kombination som motsvarar mina krav. Mitt val föll på Seamist collies. Nu är det inte så att jag tycker att collies är bättre lämpade än andra raser eller blandraser. Collien är helt enkelt min ras och det kan säkert en och annan förstå.

Grundstenen för arbetsvilliga collies läggs redan vid urvalet och parningen mellan föräldradjuren. Det kan säkert också finnas lämpliga collies ur utställningslinjer men då blir det snarare en tillfällighet och arbetskapaciteten är begränsad. Det kan man tyvärr se även hos andra raser. Vi får aldrig glömma att collien hör till bruksraserna! En annan viktig byggsten är en ansvarsfull uppfödning med allt som självklart hör dit. Eftersom räddningshundsutbildningen och insatserna varar hela hundens liv och ekipaget måste pröva sin insatsförmåga genom olika prov är hälso- och mentalitetskraven ganska höga.

Jag har lagt märke till att man kan se de nödvändiga anlagen redan väldigt tidigt. En hög leklust, nyfikenhet, en portion envishet och en väldigt bra nervkonstitution är de viktigaste kriterierna. Man kan jämna ut vissa tillkortakommanden genom träning men det är absolut bättre om en valp har de nödvändiga egenskaperna med sig från valplådan. Jag talar inte om en schäfer i colliepäls, naturligtvis måste den undvika faror av självbevarelsedrift eller få bli rädd. Men försiktighet och känslighet får inte förväxlas med rädsla!

Jag har påbörjat utbildning för personspår med min yngsta collie Irma (Seamist Ice Song). Hon får en doftbärare, t ex ett klädesplagg, från en viss person. Den väg denna person gick senast ska spårhunden hitta och följa efter. Jag tittade på Irma vid fem veckors ålder och sedan den nionde levnadsveckan bor hon hos mig och blir stöttad och fostrad allt mer efterhand som man kan förvänta sig mer av henne. Kamplek med mig och andra främmande personer är en viktig byggnadssten. Lydnads- och föremålsträning, liksom små sökövningar tränas separat. Hon får också lära sig att sticka ner nosen i en plastpåse (för att känna lukten av figuranten) och att kunna röra sig och leka när hon bär en sele med en lina på upp till tio meter som släpar efter henne.


Bild 1. Figuranten avlägsnar sig med bytet (avsked).

Räddningshundsutbildningen är en balansgång mellan lydnad och självständigt arbete. Vid lydnadsövningar bär Irma bara en mycket lätt och kort, eller inget koppel. Det är en stor fördel att kunna vara förbunden genom den, som jag kallar den, osynliga linan. Lydnaden kommer genom hundens vilja att vara till lags och att få arbeta. Målet är alltså att arbetet i sig blir en belöning.



Under sökträningen bär hon bara sin sele med en fem meter lång lina. Jag går alltid enligt samma ritual i den riktning som hon ska ta upp spåret. Figuranten får då inom Irmas synhåll hennes favoritleksak och en liten burk med gott godis. Ungefär två meter framför oss lägger figuranten ett klädesplagg på marken, dekorerad med lite korv. Sedan rör sig figuranten bortåt och gör efter ca 20 steg en vinkel till höge eller vänster och sätter sig på marken. I detta ögonblick säger jag ”Sök!” och visar med handen på klädesplagget. Irma äter upp sitt godis och känner ovillkorligen samtidigt doften av figuranten och blir då motiverad att följa det lilla spåret. Allt det här går på en sekund, hon kommer snabbt fram till figuranten och får sin belöning direkt med sitt godis och sedan även med en ordentlig kamplek.


Bild 2. På spåret.


Vid varje träningspass stegras svårighetsgraden genom att spåret t ex blir längre och sträckan efter vinkeln likaså. Dessutom byter vi träningsplats, figuranter och stegrar hela tiden störningarna. Endast fantasin sätter gränser – men bara ett steg framåt i taget, för ibland är det bättre att man tar ett eller två steg tillbaka för att komma vidare.

Vid fem månaders ålder ser Irma bara ibland på när personen går iväg och följer redan spåret på kommandot ”sök!” ungefär 100 m med två vinklar och olika terrängtyper – äng, väg, gata. En lång utbildningsväg ligger fortfarande framför oss tills vi har nått färdigheterna att kunna arbeta i skarpt läge, vad som i realiteten betyder att någon har försvunnit från en bestämd ord och är saknad. Efter några timmar, ibland även dagar blir denna person eftersökt. Med hjälp av ett föremål, det kan vara en klocka eller en tandborste kan hunden följa det senaste spåret av den försvunna personen och följa det. Noskapaciteten hos hundar och speciellt hos collien är alltid fascinerande t o m för erfarna spårhundsförare som mig.



Den som börjar och avslutar denna typ av utbildning med sin hund kommer en dag att märka att det inte går att jämföra med vanlig hundsport. Uppdragen kommer för det mesta på nätterna och på helgdagar, alltså på obekväma arbetstider. Vädret kan man inte heller bestämma över själv. Beredskapen att kunna arbeta måste alltså alltid finnas hos både hund och människa. Det finns fortfarande collies som ställer upp på det. Jag hoppas få stöta på fler collies inom räddningshundsarbetet i framtiden


Bild 3. Personen är hittad. Belöning genom godis och kamplek.






Irma spårar i stadsmiljö